9 dygn individuella bilder

Vi har funderat och känt oss för, temat för kullens namn har stått klart länge men nu har vi också valt ut de 6 namn valparna kommer att få. Det har verkligen inte varit lätt på något vis för oss och hela familjen har varit delaktiga även denna gång. Vi kommer att suga på de karamellerna ett tag till för att se att vi säker tycker att de ligger gott så som de ska. Vem som får vilket namn återstår att se.

Vi bjuder på bilder så länge, 9 dygn.

Hane 1

 

 

Hane 2

Tik 1

Tik 2

Tik 3

 

Tik 4

1 vecka gamla och ordentligt räknat.

Ja, Det är ju som det är med de kognitiva färdigheterna i den här familjen, nu värre än vanligt. Här om dagen skulle vi räkna ut %-ökningen på valparnas vikt.  Naturligtvis lyckades vi vända på det hela och räknade något helt annat. Matematik är dessutom det ämne jag skyr mest, tråkiga tankebanor i det tycker jag. Hrrm!
Det här kom vi alltså underfund med när de skulle vägas och räknas igår när de blev 1 vecka gamla. Så siffrorna och påståendet om procentökningen i förra inlägget var alltså fel och jag har lagt till en rättelse i det inlägget.
Nå ja! Nu är det väl ordentligt gjort i alla fall, förhoppningsvis. Nu, vid 1 veckas ålder ligger alltså procentökningen mellan 100% och 141% och det är ju som det skall. De minsta har största ökningen och den som var allra minst av dem är den som ökat mest vilket känns gott!

1 vecka tjocka runda och go'a!

Indra spenderar allt fler korta stunder med oss andra i familjen. Har kommit med bollen för att få leka lite, hämtar matskålarna för att få byta åt sig något gott osv. Ja, hon börjar bli sig själv helt enkelt samtidigt som hon är en mycket god mor och stillsamt vakar över sina små.

4 dygn och %-ökning

Nu är valparna på sitt fjärde, snart femte dygn och de har blivit riktigt runda och go'a! Vi har vägt dem i dag och roade oss med att räkna ut procentökningen av deras vikt. Så himla roligt att se hur mycket de ökat i vikt på bara 4 dygn och även något att känna sig nöjd över, särskilt som de minsta ökat mest i vikt procentuellt. De 3 större av valparna har alla ökat 34% i vikt medan de 3 mindre ökat 40-42,5%. Tanken var att vi skulle göra denna vägning och uträkning när de är en vecka men jag kunde inte vänta. Även om jag nu med syn och känsel tydligt kunde avgöra att de gått upp bra i vikt så tog vetgirigheten över men nu vi gör om det på tisdag igen för att få det gjort vid en veckas ålder.

Rättelse! Tillagd 22/2 2012 Eftersom vi gjorde ett räknefel så stämmer inte siffrorna ovan. Att vi gjort fel uträkning kom vi på när vi vägde dem 1 vecka gamla. Alltså var procentökningen mellan 52% och 69% med den högsta ökningen för de tre mindre valparna.

Indra äter bra, är lugn och fin i valplådan och med livet utanför. Hon har börjat äta stadigare portioner igen och hennes starka drag för excellens och glamour har nu helt gett vika för moderligheten. Hon är verkligen en väldigt aktsam och ömsint mor.

Fia har varit på besök och vi  passade  på att fotografera valparna igen. Lite tätt på given så här men valpbilder kan man väl inte få för många av?

 Mätt och belåten!

Hane 1

  

Hane 2

Tik 1

Tik 2

Tik 3

Tik 4

Ett dygn

Valparna är nu drygt ett dygn gamla. Vi har alla hunnit vila och sova ut och de små liven lägger på sig vikt och hull. Så fina, så fina allihop! Indra är en riktigt god och lugn mor och var så genom valpningen också.
Nog hade jag med ro väntat att valparna skulle komma till helgen, ganska tidigt men blev lite överraskad även denna gång! Sheila valpade också tidigt men hon hade ju 11 valpar och var verkligen stor. Det där med att beräkna dag för nedkomst kan vara lite klurigt. Dels beroende på när i höglöpet man parar och hur det stämmer med datum för befruktningen. Indra blev parad väldigt sent i sitt höglöp. Strax efter midnatt den 19e parade vi första första gången och räknar vi från den tidpunkten så gick det bra exakt 57 dygn eftersom första valpen kom vid midnatt.

Jag hör ju till den skara som i möjligaste mån gärna vill följa hundens egna instinkter och beteenden och vill berika deras tillvaro med att stimulera ett naturligt beteende de har så vi har skapat en liten lya till Indra. Tak på valplådan och mörkt tyg hängande runt om. Öppningen är vänd från rummet så att det är så lite störning som möjligt när vi rör oss utanför lådan. Även om hon hör oss så slipper hon i alla fall se när vi kommer och går i närheten och har det mörkt dygnet runt. De flesta tikar börjar nog dra sig undan och söka upp avskilda och skyddade platser inför valpningen. Indra sökte sig ner under vår trappa men av praktiska skäl hade vi inte möjlighet att låta henne ha sina valpar där. När vi tog fram valplådan accepterade hon den direkt och drog sig undan dit istället och tillbringade alltmer tid där. Visst har hon kommit stunder på natten och sovit med mig i sängen också men det har varit lite väl trångt och varmt för henne.
"Lyan" får de ha stående på det här viset tills de blir stora nog och börjar röra sig utanför lådan då tar vi bort tyget på sidorna för de kommer ju ändå inte att sitta kvar länge då. Taket får dock vara kvar, där uppe har Indra en liggplats där hon kan vara för sig själv.

En bild från "lyan".

Sedan valparna kom har hon naturligtvis knappt lämnat lådan men på en kort promenad i dag trippade hon så lätt och viftade hela tiden på svansen! Jag släppte henne en stund efter en stig och då rushade hon fram och tillbaka. Verkade tycka det var skönt att kunna röra sig så lätt och smidigt igen. Vår lilla ballerina! Hon tycker inte det är så där väääldigt glamouröst att putsa valparna där bak utan föredrar att tvätta dem om munnen, medan de äter. Indra har alltid varit noga med bordskicket, både sitt eget och andras!

Delar med mig av ett litet filmklipp som i alla fall jag blir på gott humör av att se. Riki, Courtborne Angel of Raphael, min vän Fias hund brukar ju komma och vara hos oss på besök när hans familj inte kan ha honom med sig på resa och våra hundar brukar vara hemma hos dem. Riki är exakt en vecka yngre än Bashshar och trots att de nu är unga vuxna herrar och Riki även hunnit med parningar så blir de sprudlande glada av att se varandra och har så roligt och trevligt tillsammans, ute som inne. Det är vad jag kallar hanar med riktigt trevliga temperament!! Detta filmades nyligen när "Grisha" hämtades hem från Ryssland. Mer om Fia, hennes familj och hundar kan du läsa här.

Valparna är här!

Vid midnatt kom Indras första valp och under resten av natten föddes en kull på 2 hanar och 4 tikar. Ljuvliga pytte-, pyttesmå oanvända tassar!

Mor har vilat hela dagen och valparna ätit och sovit, som sig bör! Själv har jag inte sovit så mycket alls på det här 1½ dygnet som jag varit igång. Så jag är väldans trött men skall på efterfrågan bjuda på individuella bilder. Kanske inte de snyggaste bilderna men håll till godo så länge.

Hane 1

Hane 2

Tik 1

Tik 2

Tik 3

Tik 4

53. Indra - ett hardcoregym

Nu är Indra på dygn 53 och det är inte så långt kvar. Nästa fredag är hon på dygn 60 och jag har beställt ordern till den kvällen, 7 kollin närmare bestämt. Firman jag beställt valparna ifrån är tyvärr sällan så träffsäker och dessutom har de ingen garanterad leveranstid. Jag tar det jag får och hoppas jag slipper vänta alltför länge.

Dygn 53

I filmen In the Womb: Animals från National Geographic som jag tagit både bilder och filmklipp ifrån till den här bloggen berättas om hela utvecklingen från parning till valpning. Ett klipp med ett ultraljud visar t.ex att fostren redan nu "övar" på ett livsviktigt beteende, att flämta. Nu är ju det någonting som vinthundar inte gör så väldigt ofta men det är ett livsavgörande beteende för alla hundar för att inte bli överhettade. Eftersom de har så få svettkörtlar så flämtar de för att reglera kroppstemperaturen. Det vet nog de flesta av oss som har hund men att de övar för det redan nu, där inne i mamma Indra det hade jag inte en tanke på. Undrar förresten om en whippet övar lika mycket på det som en retriver?? För den som vill se det filmklippet så finns det här.

I en senare sekvens i samma film berättas att fostren nu tränar bl.a sina käk- och benmuskler för att kunna överleva direkt utanför livmodern.

 

Alltså är det en hårdträning för överlevnad som pågår inne  i lilla Indra. Som ett hardcoregym och det kan vi tydligt se på den här filmen vi tog på hennes mage idag. Efter ungefär 25 sek in i filmen börjar träningspasset och ökar under tidens gång mot slutet. De blir nog starka som det ser ut...

 

 Indra dygn 53. Tyvärr blev kvalitén på filmen sämre då vi komprimerade den för att kunna lägga upp den här men man ser ändå tydligt hur det tränas flitigt där inne.

I kväll har vi också haft långväga besök. Saga, del Khazaris IfYouLiveInLove har varit hos oss och hälsat på för första gången sedan hon flyttade som liten valp. Med vid besöket var också lille Jinx, Nemaz Problemaz B Up N Down som är nytillskottet i familjen. 

Saga, del Khazaris IfYouLiveInLove

49 dygn och det rör sig livligt där inne

Indra har aldrig någonsin haft sådan aptit som hon har nu! I kväll har hon tom  kastat i sig skivor av saltgurka. Alltså hon skulle nog äta det mesta om hon fick nu för tiden. Gravid!!

Full aktivitet som vi kan känna rörelserna av när vi lägger handen på hennes varma mage. Hon har också börjat söka en lämplig plats för sin lya och även bäddmaterial kan jag säga. Lilla fröken som aldrig någonsin haft sönder någonting har börjat slita tussar av fårskinnet som ligger i vardagsrummet. Så nu har vi börjat ställa i ordning för henne redan så kan hon hålla på och bädda och rumstera om som hon vill. Dock har hon inte fått något fårskinn. Undrar om vår lilla prinsessa på ärten inte borde få ett ändå??
Lägger in en bild från 49e dygnet också. Inte så stor skillnad så här på bild men på riktigt är skillnaden stor från dag till dag.

49e dygnet och här nedan ser man hur hon såg ut på dygn 44. Man kan kanske se av bilderna att hon blivit tyngre nu i alla fall.

Måste hunden springa på lure coursing, whippetrace eller kapplöpning? Eller bevisa att de kan??

Nu har jag funderat lite när det gäller det där med diskussionen angående vinthundar och tvånget/behovet av att springa på någon form av race-aktivitet och har bestämt att jag faktiskt ska blogga om det. Och jag sa ju att det skulle bli ett långt inlägg!

Själv har jag av geografiska skäl aldrig provat whippetrace eller whippetsprint. Ännu... Rundbanan har jag provat på en gång med sloughi för många år sedan. Tyvärr har inte tiden räckt till i vardagen för att träna och ta licens eftersom det flesta träningar verkar ligga på vardagkvällar och då vi har drygt 10 mil enkel resa så har det varit lite för tidskrävande. Jag hoppas dock på att lyckas ta licens på min nuvarande sloughi. Whipporna får väl hänga på också och springa lite. Lure Coursing har jag engagerat mig desto mer i med alla vinthundarna.

 

Varför gör jag detta nu då? Jo, för att det är så vansinnigt roligt! En av mina hundar har inte tyckt att LC var något för honom, han sprang lite halvhjärtat och fick hänga med på träningar och springa det han ville eftersom de andra var med. De andra hundarna har varit riktigt entusiastiska och det är just det som jag tycker är så roligt. Att få se dem göra det de tycker är som roligast och dessutom är så bra på. Dessutom tycker jag att det är riktigt roligt att umgås med människor med samma intressen och att engagera mig i aktiviteter med hundar och förstås att aktivera mig och mina hundar.
En uppoffring hundarna får göra när jag är så engagerad i LCn är ju att vänta. Det är inte fullt så roligt för dem när jag är funktionär, varken vid träningar el. tävlingar.  På en flera timmar lång aktivitet så är det ju ett par lopp på några enstaka minuter de får göra det de kom för.

Så; Är det enbart mitt ego som styr oss till den här aktiviteten? Ja, till stor del så är det ju faktiskt det! Men det är heller inte den enda sanningen. Jag tycker faktiskt att jag är skyldig att låta mina hundar jaga då och då. De är ju jakthundar. Nu skall jag dock understryka att det är stor skillnad på de raser jag har och mitt samvete lider inte lika av att whipparna inte får "jaga". De har också stor jaktinstinkt men det går inte riktigt att jämföra, eller att förklara. Dessutom hade jag ju denna sloughi jag nyss nämnde som inte var särskilt jaktintresserad, särskilt inte av jakt på plasttrasor. Det är ju både rasbundet och individuellt menar jag, hur uttalat jaktbeteendet är hos våra hundar.
Att jag nu tycker det är så viktigt att jakthundar skall få ägna sig åt sitt jaktsätt, och andra hundar åt sitt specialområde har att göra med berikning. (Här finns en intressant uppsats om berikning för tamhund, för den som är intresserad av att läsa om det.)

Man kan ju kanske tycka att bara mina hundar får springa lösa och jaga varandra så är det behovet tillgodosett. Och det tycker jag också, på sätt och vis. Men intensiteten i själva jagandet är ju helt annorlunda och jaktlekar är ett socialt beteende inte ett jaktbeteende. Att cykla, jogga etc. med sin hund kan heller inte ersätta själva jaktbeteendet men däremot rörelsebeteendet. Men jäklars vad man måste vara snabb själv då för att kunna komma upp i hundens toppfart. ; )
Nu är det ju ganska varierande dels i säsong men också hur ofta vi har möjlighet att träna/tävla LC. Så kan jag göra något annat för berika just beteendet att jaga ifatt bytet och gripa det? 

 Ca 45 sek in i den här filmen kan du se ett exempel på det jakbeteendet.

Ja, jag tror att man kan berika det på fler sätt. Ibland tar vi med en frisbee till isen, stranden, ängen eller grustaget t.ex. Det är verkligen populärt och särskilt i grustaget lyckas t o m jag att kasta tillräckligt långt för att de skall få sig några rejäla rusher. Bollar och andra föremål går nog också bra men det tycks mig som om hundarna kan följa frisbeen med blicken i själva jakten innan den stoppas och att det påminner mer om deras naturliga jakt. Dessutom kan de också komma upp i toppfart när de jagar den. Precis som med luren. Här är ett klipp med den legendariske whippeten Ashley. Läs om honom och sporten här.

Vi har ju vunnit ett par frisbees på whippetklubbens utställningar och det har uppskattats högt av hela familjen!! Frisbeen kan du se och även beställa här. Den är av en kvalité och ett utförande som jag kan rekommendera!

Mitt svar är alltså att jag kan inte påstå att man måste aktivera sina vinthundar inom någon form av race-sport! Men det är riktigt roligt. Har man intentionen att tävla med sin hund på LC så ska man nog se upp med att använda det som berikning åtminstone under tävlingskarriären. Eller att tänka sig att man skall träna hunden på LC. Det resulterar nämligen allt som oftast i att hunden blir course-vice. Att den lär sig genomskåda banan och lurens väg. Det blir ju låga poäng på följsamheten då. Däremot anser jag att man på något lämpligt sätt bör tillgodose sin vinthunds speciella sätt att jaga då och då. Det innebär ju också att man har roligt tillsammans med sin hund och får njuta av deras helt fantastiska egenskaper!

Men måste de bevisa att de kan jaga då? För att bevara ursprunget genom aveln så vore ju det önskvärt, tycker jag. Men som det ser ut i vår del av världen är ju inte den typen av jakt tillåten. Nu är ju Lure Coursing vårt officiella jaktprov för vinthundarna men frågan är ju om det är så värdefullt så att det kan användas som värdering av jaktegenskapen. Å ena sidan kan man tycka att ”nu är det ju det vi har att tillgå så då får det duga”. Å andra sidan att ”det är missvisande och håller inte ur flera aspekter”. Det senare har jag blivit alltmer klar över ju mer jag ägnat mig åt LC och tycker nog att som det ser ut idag är det bra att vi inte har krav på jaktmeriter. Men jag kan samtidigt också tycka att när möjligheten nu finns att ställa i jaktklass borde kraven för att få anmäla dit vara högre.
Att just LC har kommit att bli vinthundarnas officiella jaktprov tycker jag är helt naturligt. Det är ju den aktivitet som allra mest liknar deras naturliga bytesjakt. Men inte för alla vinthundsraser kan vara värt att tilläggas! Att det är frågan om jaktprov och inte bruksprov är också naturligt för mig då de är jakthundar även om inte alla enbart använts för jakten. Bruksprov grundar sig ju på andra användningsområden där hunden gör stor nytta genom olika viktiga insatser då vi nyttjar deras beteenden i olika syften. Då vi brukar hunden till annat än jakt helt enkelt.
Att jag anser att de andra race-sporterna inte tjänar som vare sig jakt- eller bruks prov tror jag framgår av det här inlägget men för att vara övertydlig skriver jag ner hur jag ser på även det. De provar inte vinthundens jaktförmåga, endast intresset, möjligen. De efterliknar inte heller bytets naturliga beteende. Syftet med dem att tjäna människan är för nöje och underhållning. Som agility, freestyle, lydnad, rallylydnad, flyball osv. Tyvärr har inte kapplöpning, whippetrace och whippetsprint fått samma respons eller status som de hundsporterna. Tyvärr!

Jag tycker i alla fall att våra vinthundar borde få en chans att meriteras i de andra race-sporterna också även om de inte fungerar som jakt- el bruksprov. Kanske beror det på att de inte arrangeras av SvVK? Kanske för att vi inte har någon sådan race-aktivitet som är allmängiltig för fler vinthundsraser?

Jag var i Tyskland för några år sedan och besökte ett par sloughiuppfödare där och en vinthundsspecial i Offenbach, strax öster om Frankfurt. Där hade man utställning ena dagen och racetävlingar andra dagen. Jag tror de flesta raserna ur grupp 10 deltog. Det var en väldigt trevlig tillställning och jag gillade verkligen konceptet. De hade en fast plats där de har den här specialen varje år tror jag. Tävlingar och träningar har de säkert oftare. Huruvida banan är godkänd för officiella tävlingar vet jag faktiskt inte men den tilltalade mig. Gräs på långsidorna och grus i kurvorna och stoppgropen (eller vad det kallas). Jag hittade den här filmen från samma plats. Det är visst saluki från både utställning och racetävlingarna 2011 då man kan se banan jag försöker beskriva. Det här är något jag önskar vi kunde ha här i Sverige också

Det diskuteras också om olika rasers extrema typvarianter. Så även inom flera vinthundsraser förstås. Det tycks mig som om många väldigt framstående hundar som meriterats inom show också lyckats göra riktigt bra ifrån sig även på LC fälten och meriterats också där, på jaktprov. Samtidigt tycks det mig som om en del hundar som konkurerar starkt och har meriterats högt på fälten inte erhållit 1a pris eller EXC på utställning. Några kanske inte ens 2a pris eller VG. Som om de vore mer enskilt avlade för snabbhet och jaktegenskaper än de som vinner mycket och meriterats högt på utställning skulle ha avlats särskilt för detta och exteriört.
Jag vet inte hur det ligger till och kan inte tycka till heller angående det men jag upplever det på det viset. Den här upplevelsen gäller verkligen inte bara whippetrasen, som jag ju själv föder upp utan även flera andra vinthundsraser.

Det här är ju mina nuvarande samlade tankar och åsikter om det hela som så ofta diskuteras, ibland in till absurdum. Jag vill ju så gärna tycka att mina tankar är helt rätt och kan ha lite svårt att se andra vinklar av det hela men jag accepterar det, att ni kanske ser helt annorlunda på saker och ting. 

Vad har nu detta i små, små oanvända tassar att göra? Jo, tänker jag, att det kanske kan vara intressant för valpspekulanter att veta hur jag tänker om saken. Som jag sagt tidigare, jag kräver inte att valparna skall komma till vare sig utställnings- eller tävlingshem men jag önskar att de får whippet-värdiga hem i första hand och jag uppmuntrar sedan till dessa aktiviteter och hjälper till då jag kan. De valpar som endast förgyller sina familjers liv i hemmet och på promenaden, får springa lösa, leka med andra vinthundar och kanske jaga en frisbee då och då är för mig lika värdefulla och glädjande och jag är övertygad om att de också har ett minst lika värdigt vinthundsliv.

44 dagar

44 dagar och fortfarande 20 dagar kvar! Eller inte. Det beror ju liksom på. Nu parades Indra säkerligen väldigt sent i höglöpet och jag tänker att det troligen är därför allt gått så fort och att hon kanske kommer att valpa "tidigt". "Runn å go" om magen är hon i alla fall!!

Ännu en glädjande nyhet kom till mig häromdagen. Så roligt och spännande! Ännu en kär vän som jag har att glädjas med. Ingela Näslund, kennel Tillieville har importerat en hane. Bara det!! I det hemmet har bara tikar huserat i evigheter men nu har det blivit ändring på det alltså. Från USA och kennel Shi'Rayan har hon alltså fått äran att föra över vackra lilla Fa'iz till Sverige.

Direkt från Iowa till Ångermanland. Det här fotot av Fa'iz har jag helt enkelt snott av Ingela från hennes hemsida.

Det märkvärdigaste med honom är dock att båda hans föräldrar kommer från Afrika, från två av sloughins ursprungsländer. Hans mor kommer från Marocko och hans far från Algeriet. Det är väldigt sällsynt med sloughi födda i västvärlden där båda föräldrarna kommer från Afrika och för den snäva avelsbas som sloughi har här i väst så är ju ursprungsblodet väldigt värdefullt. Dä ä ungefär som mä fôlk i Föne. ; )

Det debatteras för övrigt en hel del på nätet både här och där om huruvida våra (vint-)hundar bör/ska/måste springa någon form av racesport eller inte. För att bevisa att de duger som den ras de är eller för att få ett värdigt liv som vinthund. Det är förstås något som jag själv funderat mycket på genom åren, funderat, diskuterat, värderat och omvärderat hit och dit. Det skulle kunna bli ett riktigt långt inlägg här om jag skulle skriva ner mina tankar om saken. Jag får väl helt enkelt fundera på just det, om jag orkar skriva alltså, för någon debatt det orkar jag verkligen inte med. Men i sin egen blogg får man väl skriva vad man vill och vad man tycker bara man inte kränker någon eller förfar med någons integritet?? Sover på saken en eller några nätter.