Resan till Mosjoen i Norge och mötet med Sirius

Nu har Indra varit på besök hos Sirius i Hoekland, Mosjoen som ligger några mil söder om Mo i Rana och hon blev lika förtjust i honom som vi är. En så lugn och sansad, mild, go och glad hanhund! En lika ljuvlig varelse som vi tyckte Indras pappa Emo var och som hon själv också är. Nu hoppas vi förstås på en kull till med sådana ljuvliga individer med lika underbara personligheter!

Ja, det var inte alldeles lätt att veta när det var dags att ge sig iväg på den långa resan. Indra är inte en helt lätt tik att läsa av höglöpet på så lite tveksam var vi ett par dagar innan vi kom iväg. Johanna, min dotter följde med som resesällskap även den här gången.

Norrland och vintertid är ju också osäkra kort och början av resan, de första 30 milen ungefär så snöade det rikligt och som vanligt i Gästriklands och Västernorrlands län var snöröjningen i stort obefintlig. Oräkneliga svordomar över sladdar på spårig och slirig vägbana fälldes och jag frågade mig återigen varför jag inte valt en hane på närmare håll? Sällan har en resa känts såå oändlig!! Tack och lov så gick de återstående 50 milen på betydligt bättre vägar. I Lappland kan de ploga! Snövädret lättade också en aning.
Vi reste under dygnets mörka timmar så det var inte mycket av landskapen vi såg men kunde konstatera att vi inte behövde köra särskilt långt in på norska sidan innan vi kom till ett snöfritt rike. Otroligt nog var de enda djur vi såg på hela resan en liten fjällämmel som korsade vägen och en vacker hare i snövit vinterskrud.

 Så vackra båda två!

Lite tacksamma skall vi förstås vara över att vi slapp större djur längs vägarna även om vi förstås gärna hade sett någon ren, vilket vi trodde vi skulle göra när vi passerade samevistelser.

Vi anlände vid midnatt hos Sirius och hans familj, trötta och slitna efter en påfrestande men ändå trevlig och spännande resa. Indra och Sirius träffades och tycke uppstod genast. Efter deras möte kröp vi tacksamt ner och sov skönt i uppbäddade, inbjudande sängar hemma hos familjen Johansen.

Johanna är ett gott och underhållande sällskap att ha med sig och jag är mycket glad och tacksam för att hon följde med! Vi hade inte kameran med oss så det blev inte många foton tagna. Johanna tog något enstaka med sin mobil på de vackra omgivningarna under de få timmar det gick att se. Alltså medan det var ljust på vår hemfärd.

Även om kameran kan förvränga ljus och färg en aning så var vi ju fascinerade över att det fortfarande bara var gryningsljust vid 10.10 på fm då de här bilderna togs.

Hemfärden påbörjades morgonen därpå efter att vi låtit Sirius och Indra träffas igen. Vi valde en annan, 10 mil längre men säkrare väg hem, via större vägar i inlandet där vi räknade med att man åtminstone plogat ordentligt. Det hade de också gjort, tack och lov för snövädret hade inte gett upp i Sverige. Om vi kom med vårt ärende vid rätt tidpunkt får framtiden utvisa men parning blev det på allra bästa sätt och helt utan krångel. Nu är det alltså bara att vänta och se efter tecken på dräktighet. Om det har lyckats och som naturen har sin gång så skulle det se ut så här där inne i Indra nu.

Det 9e dygnet vandrar de befruktade äggen ner i livmodern.

Bilden är från National Geographic och filmen "In the womb, Animals".

Men ännu är det ett tag kvar innan vi kan se några yttre tecken som tyder på dräktighet. Men det är lätt att tro att Indra önskar är att det är så för hon har då förändrats! Sedan vi kom hem efter det här äventyret så har hon varit så glupsk och ständigt hungrig. I vanliga fall är hon ganska petig med vad hon äter och väldigt måttlig med sina portioner. Nu är det alltså tvärt om. En annan förändring är att hon helst sover eller bara ligger och njuter på de mest bekväma ställen hon kan finna. Som vanligt egentligen men nu är det i stort sett det enda hon gör. Den största förändringen är nog ändå att pigga, smidiga lilla Indra som annars tar sig fram och hoppar dit hon vill med stor energi nu helst vill bli lyftad och får hon hon inte den assistans hon hoppas på så är hon ganska långsam med allt. Det är heller inget vi behöver oroa oss för, det är inte alls som om hon skulle vara dålig eller ha ont någonstans utan bara en smärre förändring där hon  njuter av livet och tillvaron på ett annat vis än tidigare och som hon inte heller gjort i samband med något tidigare löp. Lite charmigt tycker vi medan vi också inser att det inte alls behöver betyda att hon faktiskt ÄR dräktig. Om 3 veckor ungefär kan vi ju iof göra ultraljud men jag tycker dels inte att det är viktigt att säkert veta och inte att det är någon större mening med det när man ändå snart ser hur det är ställt men framför allt för att det förstör spänningen. Nä, vi väntar och ser...